A Little Less Conversation

…har man åtminstone fast mark under fötterna.

När mina föräldrar skaffade sommarstuga så nära stan att de från maj till september kunde spendera varje helg i densamma hade min bror och jag en hel del fester. Några av dessa har gått till historien och omtalas fortfarande då vi som hängt sedan mellanstadiet träffas.

Festerna gick egentligen aldrig out of hand, även om vissa kärringar i vårt lilla medelklassghetto skulle hävda motsatsen. De brukade stå på andra sidan gatan och knuffa fram sina smått lulliga män för att be oss sänka ljudet på stereon. Gubbarna kände sig rätt vilsna när de väl kom fram och tyckte nog inte att vårt partajande var så farligt. Antagligen ville de egentligen vara med. Men med sina fruar bakom ryggen, som med munnar som hönsrövar stod med armarna i kors och spände blicken i deras ryggtavlor var de tvungna att hytta lite med näven.

När jag tänker efter var våra partyn rena barnkalasen.

Det värsta som hände var att trädgården någon gång fylldes med oinbjudna som ville komma in men motades av någon av mina mer stabila polare, att badkaret en gång stod i hallen när vi vaknade morgonen efter, att en klinka på ett 1600-talsskåp vid ett tillfälle lossnade och försvann (vi fann den under städningen) samt att – och detta grämer mig – delar av pappas myntsamling stals av en festdeltagare som inte stod på listan. (Han erkände så småningom men pappa tyckte synd om honom och gick aldrig vidare med saken).

Några av tjejerna i gänget brukade förekomma eventuella olyckor med att ställa undan extra utsatta prylar i mammas och pappas sovrum samt låsa dörren, vrida vitrinskåp med framsidan mot väggen och plocka ner flytande blå i skåp och lådor.

Vid ett tillfälle minns jag dessutom hur L, medan hon dansade, kastade sig i en handbollsräddning Tomas Svensson skulle avundas för att rädda en majolikalampa som likt en fura seglade mot golvet. Hon fick lampan (i vilkens glasskärm hon hade rymts) under ena armen och lyckade häva själva piedestalens fall med den andra. Hon var en hjälte den kvällen eftersom pjäsen hade varit svår att ersätta.

Det hände att mina föräldrar var rätt arga. Vi var alltid noga med uppröjning dagen efter men ändå.
Vid några tillfällen samlade de gänget för en kollektiv…hmm….inte utskällning direkt men….tja….uppläxning. Rätning i ledet. Och det funkade. Alla tog ansvar för att oinbjudna hölls utanför och de flesta hjälpte till med städningen.

Men trots att mina föräldrars popularitet i grannskapet kanske inte stod på topp så lät de oss hållas och försvarade festerna inför sura grannar. Jag är rätt tacksam för det idag. Mina kompisar har alltid känt sig som hemma hos oss och jag är rätt säker på att mammas och pappas tillhandahållande av lokaliteter höll oss ifrån en hel del skit på stan.

Den här problematiken kommer självklart aldrig jag att behöva ta ställning till.
Mina barn kommer ända upp i 25-årsåldern inte att nyttja starkt och när de samlar sina filatelistföreningar, schackklubbar och knypplingssällskap kommer jag att vara hemma och servera te och scones. (Jo då – så blir det visst det!)

Jag avundas inte Corey Worthingtons föräldrar den situation de nu står i. Känns säkert rätt jobbigt att få sitt föräldraskap utdömt av en hel nation.
Men om mina barn växer upp och lyckas hålla samma coola – och måste jag säga – mogna attityd som Corey gör, om en stiff mohair-preppy representant för vuxenvärlden vill att de ska kröka rygg inför miljoner tittare, så kommer jag att vara rätt stolt. Oavsett vad partyt kostat mig.

De har fått ansikten. Rösterna jag haft i huvudet de senaste två åren.

Namn har de haft länge. På så sätt har jag lärt känna dem. Men jag har egentligen aldrig sett dem trots att deras gemensamma historia rullat som en film i huvudet 1000-tals gånger.

Men nu finns de alltså: Columbus, Cleopatra, Cassie, Junior, Dora,
Dr Funkenstein. Och Lyndon.

Måste säga att känslan är mycket märklig. Att höra dem sjunga. Tala. Se dem tvekande leta efter sina identiteter. Söka egna uttryck.
Känns på sätt och vis som de lämnat mig. Som om ystra tonåriga barn kastat sig ut ur en trygg tillvaro tillsammans med mig. De vänder inte tillbaka. Tvärtom finner de ny väg i terrängen som jag inte kan följa. Nyfiket brakar de genom snåren medan jag stannar på andra sidan buskagen och försöker få en glimt av deras flykt.

Det kittlar. Och hissnar.
Men jag kommer att få återse dem inom kort. Då kommer de hem igen. Och visar upp vad de funnit på vägen.

I april nån gång. På en scen nära dig: Lyndon Starblazer.

Jag har nu i två dagar partikel för partikel byggt upp en flammande sköld av aggressioner kring min annars rätt så fridsamma person. Det sprakar om mig. Står ett blått sken kring mitt huvud. Jag repellerar allt magnetiskt jag kommer i närheten av. Katter reser och ragg och fräser när jag närmar mig. Hundar kryper utmed väggarna. Fåglar tystnar och faller paralyserade av sina kvistar när jag passerar. Mina barn har flytt till kompisar och B har åkt och tränat.

Jag kommer när som helst att hamna i ett epileptiskt tillstånd. Eftersom det inte finns någon hemma som kan sätta något hårt mellan mina käkar samt bakbinda mig så kommer jag att att svälja min egen tunga och därtill begå harakiri.

Vi har köpt en ny TV. Den förra, som hade 10 år på nacken, började väsa medan den avgav en svag doft av elbränna. B blev orolig att den skulle explodera mitt i Bolibompa. Dess skärm var dessutom behäftad med ett skotthåll eftersom någon, oklart vem, lekt med ett luftgevär i TV-rummet.

TV:n kostade i runda slängar 1/3-dels Thailandresa varför jag konsekvent vägrar att till den koppla in något annat än en surroundanläggning som har några år på nacken. Jag köper inte en ny dylik. Punkt.
(Det är inte bara en kostnadsfrågen förresten. De sourroundanläggningar man kan köpa idag väger ingenting vilket för mig är synonymt med usel kvalitet. Ljudprodukter ska väga tungt, de ska innehålla riktiga rör och kondensatorer och slikt, för vilka det tar några tiondelars sekunder att komma igång när man tryckt på knappen.)

Nu har jag spenderat två dagar med att försöka koppla samman allt junk vi har i TV-rummet. Under processen att förena TV, DVD, CD, Playstation samt min nyligen framplockade gamla JVC vinylskivspelare med förstärkaren, har jag farit tur och retur mediabutiken fem gånger under helgen för att byta sladdar och anslutningar samt av tjänstvilliga försäljare fått tiotalet olika kopplingscheman uppritade för mig.

Det funkar inte i alla fall…

Därför ska jag nu:

Ta ett glas vin.
Öppna fönstret på övervåningen.
Kasta ut alla produkter utom vinylspelaren ur detsamma och sikta på granittrappan. Sist tänker jag kasta ut TV:n.
Jag ämnar nogsamt se till att den hamnar i graniten med ett hörn först eftersom jag vill att kraften av fallet ska samlas i en så liten punkt i dess chassi att den tveklöst spricker tvärs över skärmen och fördelas i så många delar som möjligt.
Sedan tänker jag ta mitt tyngsta spett och gå lös på komponenterna del för del. Jag tänker inte sluta slå förrän all elektronik sönderfallit i som störst handflatestora bitar. Därefter tänker jag ta en av mina stenhammare och mer noggrannt finfördela skrotet. Med hammarens breda blad tänker jag med kirurgusk noggrannhet sönderdela skräpet i 12-24 millimetersbitar, ungefärlig singelstorlek. Därefter ska jag med hammarens trubbiga ända pulvrisera materialet.

När detta är klart tänker jag ta ytterligare ett glas vin samt en kort paus.

Därpå tar jag en piasavakvast och sopar samman stoftet. Med en skyffel samlar jag de gnistrande bitarna av modern elektronik och häller dem i en kartong. Kartongen bär jag till baksidan av huset och ställer i skogssbrynet. Upplyst av endast månens sken häller jag så bensin över alltihopa. Tänder en cigg. Slänger tändstickan i kartongen.

Poff.

Sen ska jag dansa naken i skenet av lågorna natten lång. Vid gryningen har elden falnat och lämnat efter sig en stelnande hög av slagg.

Då infinner sig frid.

För tre år sedan lyckades jag medelst all charm jag är mäktig låna ett originalexemplar av ”Prifvilegie- och Frihetsbrev samt andra Urkunder Jönköpings stad 1284-1785″. Jag fick lova att lämna tillbaka den bara dagar senare eftersom den egentligen inte fick lämna stadsarkivet.

Efter ett par veckor ringde den noggrannen tjänsteman som lånat ut exemplaret. Min reaktion var panik.
Jag hade ingen aning om var jag gjort av den vackra publikationen. Jag vände upp och ner på hela kontoret. Men den fanns ingenstans. Mannen nästan grät i telefonen och jag har mått dåligt sedan dess varje gång jag hört Magnus Ladulås namn eller påmints om stadsprivilegierna. Det kändes som om jag slarvat bort själva privilegiebrevet från 1284 med sigill och allt.

Nu har jag städat mitt kontor eftersom jag byter jobb nästa vecka.
Då dök den upp – ”Prifvilegie- och Frihetsbrev samt andra Urkunder Jönköpings stad 1284-1785″. Som från ingenstans. I oklanderligt skick.

Shit vad glad den stackars gubben på stadsarkivet kommer att bli.

Endast en spetälsk kan med egentligt fog säga: ”Jag ger en högerarm för den där espressobryggaren!”.

Jag har, liksom flertalet av de som i artiklar och bloggar engagerat sig i frågan, ingen aning om huruvida Tito Beltran är skyldig till den våldtäkt han står åtalad för eller inte. Det kan inte hållas för otroligt.

Å andra sidan är heller inte tanken att en ung flicka, imponerad av Beltrans kändisskap, går längre med honom än hon gjort med en grabb i sin egen ålder när det kommer till sex, helt orimlig. Det finns alltför många exempel på hur tjejer av strålkastarljuset förvandlas till stjärnögda våp.

Men det spelar egentligen ingen roll.

Oavsett vad utgången i målet blir så finns ändå en hel del skuld i omständigheterna. Hos Tito Beltran. Och några till…

Beltran borde, latinotjur till trots, fatta att man tar inte med en ung flicka till hotellrummet för att ge henne massage utan att det uppfattas rätt dirty. Och hallå! Kom och slå i mig att det inte fanns baktankar med den grejen…

Sen kan jag inte hjälpa att jag ifrågasätter Maria Lundkvists och Carolas agerande i affären. Om nu flickan, som de båda vittnat om, så tydligt blivit kränkt av Beltran under natten, varför propsade inte dessa vuxna kvinnor på en anmälan?
De borde också skämmas för att de inte drev saken vidare redan dagen efter händelsen.

Kan inte hjälpa att jag misstänker att devisen ”the show must go on” diskuterats i hotellkorridorerna samt att rädslan för taskig press i samband med Rhapsody-turnén legat högt på agendan. För några inblandade. För andra handlade det om det egna giget. Tito och Robban var tydligen tighta polare. Ingen vågade utmana. Därför offrades flickan. Först nästan 10 år senare hinner åtminstone Maria Lundkvists samvete ikapp henne.

Bakade ett bröd enligt recept av Johan Sörberg under förliden helg. Ett tredagarsbröd man påbörjar på fredagkvällen och kan avsmaka först framåt söndag eftermiddag.

Inget för oss med taskigt tålamod. Men väl värt besväret.

Jag och B är nu överens om att vi aldrig mer kommer att kunna äta så mycket som en skiva av något annat bröd utan att ägna Dansken en tanke.

Men det blev hårt. Som tegel. Ungefär en centimeter in i limporna är det så hårt att vi endast skär det i skivor med milt våld. Antog därför att jag gjort fel och chansade att ringa Riddarbageriet för att fråga om råd. Hade inga förväntningar men fick en lång lektion om brödbak av en bagare vid namn Oskar. Han berättade att Dansken blir så fast att man kan bygga hus med limporna om man inte sveper dem i plastfolie första dygnet efter att de svalnat.

F-n vad jag gillar sånt. Engagemang och entusiasm i mix med generös servicevilja.

Tack Oskar.

Eftersom jag VAB:ar i dag ska jag sätta en ny sats Dansken.
Men jag tänker ändå äta upp de gamla limporna. Med en krämig mögelost och några ringlor rödvinssirap är varje skiva en religiös upplevelse.

Jag förstår inte meningen med att ta en titt i näsduken efter att man snutit sig.
Vad lider man av då, förutom prestationsångest?

Erik och Johan snackar bandnamn idag. Fick mig att fundera på två konstellationer jag själv ingått i.

Det första hette Banja Luka. Det hette så redan när jag draftades som sångare så jag kan inte svara på frågor kring upphovet. Men det var först fem år senare, på en tågluff genom dåvarande Jugoslavien jag insåg att det iaf inte var taget ur luften.

Jag hade varit i restaurangvagnen och köpt en fantastisk kaffe som tillretts över ett spritkök i en miljö som var som hämtad ur Mordet på Orientexpressen, fast något mer skamfilad. När jag återkom till kupén sov B varför jag hängde i korridoren ett tag. Lutade mig ut genom fönstret och rökte en cigarett med ett varmt vinddrag böljande genom håret. Då dök skylten upp. Banja Luka. Jag blev helt stel. ”Vad f-n? Det stod Banja Luka – vad betyder det?”. Efter lite svenskt viftande och engelskt och franskt mumlande lyckades jag få en medresenär att på stapplig tyska förklara att det var en stad. I Bosnien.
Vi gjorde bara ett kort stopp för att plocka upp folk. Jag hann nätt och jämnt gå av och köpa två grillspett men jag har alltid känt det som att jag bott där på något vis. Vi hade liksom ngt stort ihop. Banja Luka och jag.

Det andra bandnamnet är Livingston Seagull. Det kom jag på och jag fick fightas rejält för det i konkurrens med mediokra namn som Soul Town och Cover Lickers.

Fortfarande anser jag att Livingston Seagull är ett av de bästa bandnamn jag hört.