Sparat under: Brokigt
Hittade en gammal Aftonbladet med rubben ”Personalen upptäckte metalllisor i dagismaten”. Hur såg dessa ut? Som ”The Tin Man’s” flickvän?
Sparat under: Brokigt
Kan inte sova. Äter Digestive-kex och mjölk. Och tänker för mycket.
Tänk t.ex. om attacken mot World Trade Center skett två dagar tidigare.
Då hade Seven-Eleven nog bytt namn.
Sånt tänker jag på när jag inte kan sova.
Red: Vet inte riktigt vad jag tänkte på den här natten. Jag menar självfallet 2 månader tidigare.
Sparat under: Film
Såg Shrek den III:e med barnen. Målgruppen för den skickligt animerade filmen torde vara i åldern 5-12 år (perfekt för mig med en 4:a, en 7:a och en 11:a) och borde ha dragit in skrattkaskader från barnen i salongen. Ändå garvade vi föräldrar mest. Mest vi pappor.
Dialogen och storyn är starkt kryddad med vuxenhumor. I många fall manlig vuxenhumor. Så starkt kryddad att hela filmen på nåt sätt upplevs sväva över våra barns huvuden. Ungarna skrattade till åt någon visuell dråplighet och sonen (11 år) som är ett mycket intelligent barn fattade de flesta av de subtila vuxenskämten men ändå kan jag inte säga annat än att Shrek är en vuxenfilm. Flörten med föräldrar är övertydlig. Det har iofs flörtats länge med betalande föräldrar i den animerade världen och gott så. Jag älskar de små insprängda referenserna till klassiska storfilmer som finns i allt från ”Iceage” till ”Over the hedge” samt små inpass i dialogen som får mig att känna mig oförtjänt intellektuell. Men jag vill helst inte känna att jag snuvar ungarna på upplevelsen och helt och hållet gör den till min. Faktum är att det kändes som att sitta och se ett avsnitt av ”Cold Feet”.
Till slut fick ungarna dock sitt: i slutet av filmen fes en av Shreks telningar medan ett åsneföl (vars moder är en drake) antände fjärten och på så sätt satte eld i öppna spisen. Det var kul. Det skrattade alla åt. Till och med mammorna.
Sparat under: Brokigt
Min mage uttalade just ett ord. Hörde inte riktigt vad den sa – lät som ”burden” vilket iofs skulle var logiskt på något sätt och med rätt ord beskriva dess förhållande till mig.
Magen hade en omisskännlig röst. Den lät som min gamla ”Speak & Spell”. Minns ni den? I slutet på 70-talet. En pedagogisk leksak som skulle lära oss att läsa, skriva och tala engelska. Man stavade sig fram och en knarrande mansröst som lät som ett mellanting mellan Grodan Boll och en strupcanceropererad talade om vad man just skrivit och om man stavat rätt.
Jag pillade isär min till slut. Inspirerad av E.T och Elliott ville jag bygga om den. Kanske inte till en sändare att kontakta främmande världar med men…till nåt annat helt enkelt. Den gick aldrig att få ihop igen och slängdes i en flytt 1982.
Sparat under: Brokigt
Har byggt en altan. Tog nästan exakt 4 månader. (Ineffektiv tid – mark my word!)
Är nu dock klar. Firade med ett glas vin i skenet av infällda och dimmade spotlights. Tände ljus som spelade stämningsfullt kring elefantgräs och svartmålat tegel samt över golv i gyllene lärk. Lyssnade på Rufus. Frisläppta stjärnor och bister septemberkyla. En cigg. Avkoppling. Harmoni och återhämtning.
Följer med blicken perfekta skarvar mellan lärk, tegel och glas som konsekvent avskiljer de olika materialen men ändå förenar dem i en arkitektonisk trekant. Tills min blick fastnar i ett hörn. Ett mörkt hörn. Ett hörn som i tid och evighet kommer att döljas av en betongkruka, men där det saknas en skarvbit. Den är exakt 23,5 cm lång och 3,8 cm bred. Det skulle ta mig uppskattningsvis 10 minuter att gå ut i garaget, såga till och sandpappra den samt sätta den på plats.
Men det kommer jag aldrig att göra. Det vet jag. Sån är jag. Så ser hela mitt hus ut. Överallt där jag i upprymd (läs: manisk) renoveringshets dragit fram saknas detaljer. Ingenting är riktigt avslutat. Lat? Slarvig? Knappast. Har jobbat som f-n i 4 månader och varit så noggrann att sonen menade att altanen lätt skulle platsa i ”Sköna Hem”. De futtiga minuter det skulle ta att slutföra projektet motiverar alltså varken omdömet lat eller slarvig.
Kommer fram till följande:
Jag är aldrig nöjd. Ingenting blir någonsin riktigt som jag tänkt mig. Ingen annan ser det, berömmen jag håvar in för mitt arbete är balsam för själen, men endast jag vet hur det egentligen ska se ut. Därför ger mig den där lilla listen legitimation att säga mig själv ”jag håller fortfarande på och renoverar – det är inte färdigt – jag kan inte bli bedömd och än mindre bedöma mig själv – än finns hopp”. Typ nåt sånt.
Jag är tragisk.
