A Little Less Conversation

Har byggt en altan. Tog nästan exakt 4 månader. (Ineffektiv tid – mark my word!)

Är nu dock klar. Firade med ett glas vin i skenet av infällda och dimmade spotlights. Tände ljus som spelade stämningsfullt kring elefantgräs och svartmålat tegel samt över golv i gyllene lärk. Lyssnade på Rufus. Frisläppta stjärnor och bister septemberkyla. En cigg. Avkoppling. Harmoni och återhämtning.

Följer med blicken perfekta skarvar mellan lärk, tegel och glas som konsekvent avskiljer de olika materialen men ändå förenar dem i en arkitektonisk trekant. Tills min blick fastnar i ett hörn. Ett mörkt hörn. Ett hörn som i tid och evighet kommer att döljas av en betongkruka, men där det saknas en skarvbit. Den är exakt 23,5 cm lång och 3,8 cm bred. Det skulle ta mig uppskattningsvis 10 minuter att gå ut i garaget, såga till och sandpappra den samt sätta den på plats.

Men det kommer jag aldrig att göra. Det vet jag. Sån är jag. Så ser hela mitt hus ut. Överallt där jag i upprymd (läs: manisk) renoveringshets dragit fram saknas detaljer. Ingenting är riktigt avslutat. Lat? Slarvig? Knappast. Har jobbat som f-n i 4 månader och varit så noggrann att sonen menade att altanen lätt skulle platsa i ”Sköna Hem”. De futtiga minuter det skulle ta att slutföra projektet motiverar alltså varken omdömet lat eller slarvig.

Kommer fram till följande:
Jag är aldrig nöjd. Ingenting blir någonsin riktigt som jag tänkt mig. Ingen annan ser det, berömmen jag håvar in för mitt arbete är balsam för själen, men endast jag vet hur det egentligen ska se ut. Därför ger mig den där lilla listen legitimation att säga mig själv ”jag håller fortfarande på och renoverar – det är inte färdigt – jag kan inte bli bedömd och än mindre bedöma mig själv – än finns hopp”. Typ nåt sånt.

Jag är tragisk.