A Little Less Conversation

Såg Shrek den III:e med barnen. Målgruppen för den skickligt animerade filmen torde vara i åldern 5-12 år (perfekt för mig med en 4:a, en 7:a och en 11:a) och borde ha dragit in skrattkaskader från barnen i salongen. Ändå garvade vi föräldrar mest. Mest vi pappor.

Dialogen och storyn är starkt kryddad med vuxenhumor. I många fall manlig vuxenhumor. Så starkt kryddad att hela filmen på nåt sätt upplevs sväva över våra barns huvuden. Ungarna skrattade till åt någon visuell dråplighet och sonen (11 år) som är ett mycket intelligent barn fattade de flesta av de subtila vuxenskämten men ändå kan jag inte säga annat än att Shrek är en vuxenfilm. Flörten med föräldrar är övertydlig. Det har iofs flörtats länge med betalande föräldrar i den animerade världen och gott så. Jag älskar de små insprängda referenserna till klassiska storfilmer som finns i allt från ”Iceage” till ”Over the hedge” samt små inpass i dialogen som får mig att känna mig oförtjänt intellektuell. Men jag vill helst inte känna att jag snuvar ungarna på upplevelsen och helt och hållet gör den till min. Faktum är att det kändes som att sitta och se ett avsnitt av ”Cold Feet”.

Till slut fick ungarna dock sitt: i slutet av filmen fes en av Shreks telningar medan ett åsneföl (vars moder är en drake) antände fjärten och på så sätt satte eld i öppna spisen. Det var kul. Det skrattade alla åt. Till och med mammorna.