Sparat under: Brokigt
Jag är vidskeplig. Sjukligt vidskeplig.
När jag står inför ett viktigt framträdande eller på ngt annat sätt ansikte mot ansikte med en uppgift på vilken jag inte känner mig helt säker, så har jag så mycket tics för mig att jag ibland måste schemalägga dem i Project Manager för att överhuvudtaget hinna utföra dem.
En grej jag är speciellt nojjig kring är en välkänd sifferkombination sedan en kompis hårdrockande bror och hans kompisar i mitten av 70-talet kärvänligt tog på sig uppgiften att spela ”Stairway to Heaven” baklänges i en mörk gillestuga. Scratchandet
frambringade strofer jag inte ens vågar skriva ner och mitt lilla 8-åriga jag sov inte på veckor och vågade inte spela någonting hemma eftersom de tuffa grabbarna sagt att det ”faktiskt finns såna grejer i all musik – Bowie, Sweet, Kiss – allt!”.
(Det enda jag tordes köra var Klasse Möllberg och Smurfarna vilket på sätt och vis var ännu mer skrämmande).
Sedan dess har sifferkombinationen förföljt mig och jag tycker mig se den överallt. På registreringplåtar, i mobiltelefonnummer, i ISBN-nummer och EAN-koder.
Även sifferkombinationer i dess närhet ger mig små rysningar. Åker jag t.ex bakom en bil med kombinationen 333 vet jag att halva dan är förstörd, är kombinationen 665 är det bara en tidsfråga innan katastrofen inträffar men ser jag siffrorna 667 vet jag att faran är över. Siffrorna 999 betyder att hela den här dan är förstörd samt halva nästa.
Det är rätt jobbigt att vara jag.
Sparat under: Brokigt
Från och med nu ska vi ta vårt ansvar som föräldrar på allvar:
Tid vid datorn måste kraftigt begränsas och förtjänas
Max 1 tim/dag, inte medan man äter eller dricker, för det mår magen inte bra av och inget slösurfande för sakens skull.
Musik lyssnar man på tillsammans
Inte i hörlurar i ngn introvert pose med fötterna på bordet och labilt ansiktsuttryck. From NU spelas musik i ngn av de faciliteter som finns stationära på familjens gemensamma ytor.
Hemmet är allas och trivsel är en ordningsfråga
Alla tar gemensamt ansvar för att hemmet blir den plats för återhämtning det ska vara, samt ser till att dess ytor kan tas i anspråk utan machete.
När allt detta blivit rutin ska vi ta tag i barnen…
Sparat under: Fattar inte...
Jag har ingenting emot att stanna vid övergångsställen för att släppa fram pederaster (oops – menar förstås fotgängare men tänkte på engelska – och så blev det hips vips – ja – obscent… Jag ber om ursäkt!).
Faktum är att jag rent av stannar för cyklister som lagbrottsligt undviker att stiga av innan de far över de vita strecken. Det stör mig inte alls. Jag känner mig både godhjärtad och modern. Typ liksom ”Titta på mig! här sitter jag inte ett dugg stressad och tar mig tid att släppa dig över övergångsstället! Varsågod! Ha en bra dag!”.
Det faktum att jag sitter framåtlutad så att jag nästan sitter i rattringen, och slår på densamma som om jag vore Buddy Rich samtidigt som jag pumprusar motorn likt Kimi Räikkönen innan start, är en bisak inte värd att nämna.
Men det finns ett fotgängarbeteende som retar upp mig duktigt.
Ibland, ganska ofta faktiskt, händer det att till synes lugna och sansade människor närmar sig det övergångsställe jag just är på väg att passera och jag gör en hastig och approximativ beräkning i huvudet som ger vid handen att jag kommer att hinna passera i god tid innan de når trottoarkanten.
Då börjar dessa personer att småspringa vilket totalt fuckar upp min ekvation och tvingar fram en tvärnit med kofångaren ett andetag från fotgängarens knä. Väl framme vid trottoarkanten upphör då plötsligt fotgängarens småspringande och det tempo på vilket jag baserade mina första beräkningar återupptas.
Alltså; från att ha promenerat i normalt tempo, till att därpå inom en 1/10-dels sekund kunnat ge Merlene Ottey en match har nu fotgängaren på lika kort tidsrymd förvandlats till en flegmatisk hösäck som släpar sig fram över gatan. Varför?
Har de nån slags deathwish, och traskar fram och åter genom stan för att utmana ödet? Är de kontrollanter av något slag? Knappast det sistnämnda förresten, i 9 fall av 10 innehar de en ålder som tillåter dem att njuta sitt otium istället för att arbeta.
Jag tror att det här är samma personer som trots gikt och andra förlamande handikapp plötsligt kan göra 10 sekunder blankt på hundra meter om du samtidigt och i jämna steg med dem närmar dig en kassa på ICA. Såna som upprepade gånger i sitt liv uttryckt frasen ”tänk om alla skulle göra så?”.
Sparat under: Brokigt
Plötsligt är den politiska nyhetsrapporteringen som hämtad ur en kär amerikansk TV-serie. Fast Ulrika Schenström är sötare än Leo. Och jag har svårt att uppröras. Det enda faktum i affären som öh kan ifrågasättas är den ännu inte utredda möjligheten om huruvida statssekreteraren hade jour eller inte den aktuella kvällen. Men inte ens det ger affären tyngden av nationell kris.
Oavsett om Ulrika var i jourtjänst eller inte så gjorde hon antagligen sitt jobb helt i enlighet med de kriterier som en gång givit henne detsamma. Hon var som presschef erkänt duktig på att i rätt tid droppa fel saker – och vice versa – för att forma medias rapportering enl Fredriks penseldrag. Om nu ett tillfälle med Pihlblad dykt upp, mitt under jouren, så hakar hon sin vana trogen på, med vad hon i hastigheten antar vara sin arbetsgivares goda minne. Reinfeldts tystnad och tjuriga envishet att inte visa listorna tyder på detta, men gör dessväre också saken till en affär.
Istället borde Fredrik från början inför gallerierna tagit henne i örat för vinet, (även om jag har svårt att misstänka ngn särskild berusningsgrad då 4 personer delat en nota på en tusenlapp – det blir man inte full på – inte i Sthlm, möjligen på en pizzeria i Ödeshög). Saken skulle vara ur världen på ett dygn och vinden i vinglaset hade mojnat.
Rent etiskt har egentligen bara TV4 förlorat. Anders Philblad framstår nu som en bluddrande och ryggradslös stolle. (Får mig att tänka på Hacke Hackspett på julafton – ni vet där han gråter inför Kalle Anka, hängandes och hållandes i en repstump med en revolver riktat mot tinningen).
Hade Anders varit smart hade han vänt på klacken och inte heller han givit några kommentarer. Det är hans ensak vem han tar ett glas vin med och vem han kysser. I stället har han svamlat på med larviga uttryck som ”glad i hatten” etc.
Om det nu faktiskt förelegat ett vänskapsförhållande mellan de båda antar jag att det är över efter den dallrande dolk han satt i Ulrikas rygg.
Sparat under: Brokigt
Var ner på ICA och köpte nötter. I kön framför mig stod en man. En gammal man. Med rullator. Han köpte 4 potatisar, två lättöl, och en (ett?) isterband. Han pillade i en klassisk sån där Emil i Lönneberga-börs med darrande och förvånansvärt välskötta händer. Han var välkammad och klädd i lodenrock från vilken stod en svag doft av garderob. Doften blandades med Old Spice och jag tänkte på farfar. Dessutom frågade mannen vad kvällstidningen kostade med bilaga innan han valde bort densamma.
Sånt gör att jag får svälja ett par gånger…
Sparat under: Brokigt
En termometer i världens röv. Jag tror jag är kär…
Sparat under: Musik
Idag säger vi grattis på den stora dagen till Johan, Patrik, Anders, Peter och Magnus!
(Eller var det igår? Det råder oklarheter, men glädjen torde vara densamma.)
Sparat under: Musik
Fick den här på min Fun Wall av en kompis i kväll. Har inte sett den på ett tag eftersom jag har varit på avgiftning (har lovat mig själv att inte fastna framför en DVD med Elvis på 2 månader. Abstinensen är i paritet med detox-scenen i ”Vi barn från Bahnhof Zoo”).
”If I can dream” skrevs för att ersätta ”I’ll be home for christmas” i klassiska 1968 NBC Comeback Special och blev sedan en av Presleys absoluta favoritsånger. Den skrevs som en reaktion på mordet på Martin Luther King två månader tidigare och har i texten några direkta citat från medborgarrättskämpens berömda tal. När Elvis hörde den första gången sa han att ”han aldrig någonsin igen skulle göra något han inte tror på”.
Med sitt 60-tal bakom sig, som fånge i Colonel Parkers sjuåriga filmkontrakt med Hal Wallis vilket resulterade i en rad usla filmer som alla byggde på i princip samma manus samt inga live-uppträdanden, var uttalandet säkerligen en mental vändpunkt för honom. Comebacken i julspecialen från NBC blev en succé och kungen var åter på tronen.
Elvis gör ”If I can dream” med sådan inlevelse att jag går ner två storlekar i kragmått. Få av hans profana låtar har sådant gospelanslag och dessutom bär han en kostym jag skulle jobba i en saltgruva för.
Tack Peter. Jag bjuder på lunch nån dag…
Sparat under: Brokigt
Få saker gör mig så generad som clowner och mimartister. Och argsint. Jag blir ilsk av deras stumma och uppfordrande uppsyn. Jag vill ruska om dem och tvinga dem att öppna truten. De tränger sig på och det kliar liksom under huden när jag ser dem. Jag uppskattade dem inte som barn och jag hyser stark motvilja som vuxen.
När jag stöter på dem får jag samma känsla i kroppen som jag hade efter mitt första, enda och sista Tai-Chi-pass för några år sedan; när jag kom ut ur dojon eller vad f-n det heter, var jag så stressad att jag hyperventilerade och kände för att likt en jagad laboratoriemus med allvarliga galna-kosjuke-symtom springa runt i cirkel med håret på ända.
När Clownen Manne dök upp i TV när jag var liten var jag tvungen att omedelbart byta kanal. Och det här var innan fjärrkontrollens tid. Det kunde bli ett j-la springande…
Fast till skillnad från resten av min generation älskade jag ”Vilse i pannkakan”.
Sparat under: Brokigt
En sån här hade min kusins pappa när vi var små. Den slängde han.
Frid över hans minne….men det gör mig förbannad!
