A Little Less Conversation

Det finns bilder som aldrig lämnar näthinnan hur hårt man än blundar.
I en dokumentär om nazityskland, som visades på SVT för två eller tre somrar sedan, ingick en del autentiskt material. Just en särskilt förfärlig sekvens bland klippen kommer inte någonsin att lämna mig. Jag tänker på den ofta. Hur jag än försöker skaka den av mig försvinner den inte. Klar som uppspelad i HD-format visas den för min inre bio, om och om igen.

Scenen är tagen från långt håll, utan ljud, och visar en grupp judiska kvinnor som av två soldater skiljs ut från sina barn för att föras bort. Bland barnen finns en liten flicka, högst två-tre år som envist försöker tulta efter sin mor men som av den ena soldaten gång på gång bryskt föses undan. Man ser att modern ropar och gestikulerar lugnande till dottern för att bespara henne fler knuffar av soldatens gevärskolv.

”Gör som mannen säger älskling – mamma kommer snart tillbaka”.

Fast det gör hon inte och hennes röst spricker av vetskapen att hon lurar både sig själv och barnet.

På Aftonbladets hemsida publicerades för ngn vecka sedan bland webb-TV-materialet ett klipp där en man lämnar sin treåriga dotter på en tågstation i Melbourne. Jag har inte sett klippet.
Jag vill inte se det. Jag behöver inte se det eftersom det inte är på mitt ansvar att utreda fallet.
Säg mig nu: Vem vill se sånt? Varför finns det för nedladdning på en av Sveriges största nyhetssajter? Vari ligger värdet att faktiskt se saken hända? På riktigt?

Svara mig nån…