A Little Less Conversation

Jag är vidskeplig. Sjukligt vidskeplig.

När jag står inför ett viktigt framträdande eller på ngt annat sätt ansikte mot ansikte med en uppgift på vilken jag inte känner mig helt säker, så har jag så mycket tics för mig att jag ibland måste schemalägga dem i Project Manager för att överhuvudtaget hinna utföra dem.

En grej jag är speciellt nojjig kring är en välkänd sifferkombination sedan en kompis hårdrockande bror och hans kompisar i mitten av 70-talet kärvänligt tog på sig uppgiften att spela ”Stairway to Heaven” baklänges i en mörk gillestuga. Scratchandet
frambringade strofer jag inte ens vågar skriva ner och mitt lilla 8-åriga jag sov inte på veckor och vågade inte spela någonting hemma eftersom de tuffa grabbarna sagt att det ”faktiskt finns såna grejer i all musik – Bowie, Sweet, Kiss – allt!”.
(Det enda jag tordes köra var Klasse Möllberg och Smurfarna vilket på sätt och vis var ännu mer skrämmande).

Sedan dess har sifferkombinationen förföljt mig och jag tycker mig se den överallt. På registreringplåtar, i mobiltelefonnummer, i ISBN-nummer och EAN-koder.

Även sifferkombinationer i dess närhet ger mig små rysningar. Åker jag t.ex bakom en bil med kombinationen 333 vet jag att halva dan är förstörd, är kombinationen 665 är det bara en tidsfråga innan katastrofen inträffar men ser jag siffrorna 667 vet jag att faran är över. Siffrorna 999 betyder att hela den här dan är förstörd samt halva nästa.

Det är rätt jobbigt att vara jag.