A Little Less Conversation

Den är här nu. Sjukdomen som vänder ut och in på mitt inre och slår omkull mig på alla fyra. Gitarristen hade haft den varför jag igår höll andan så fort han befann sig inom en radie av 15 meter. Tur att scenen var stor.

Jag tar hellre lungsot, njursten och dubbelsidig lunginflammation samtidigt än tvingas att vomera. Det är bland det värsta jag vet.
Min familj gillar inte heller när jag gör det. De blir direkt skräckslaga och kryper tätt tillsammans upp i ett hörn med silverkors i sina små händer, vitlök runt halsen samt stänkandes vigvatten. Grönt-slem-scenen med Linda Blair är rena Pingu i jämförelse.

Jag och min son (det måste gå i arv!) kräks nämligen helt och hållet genom stämbanden. Vi kan inte tyst och väluppfostrat ulka ur oss skiten som tjejerna i familjen gör utan måste vråla ur oss maginnehållet med avgrundsdjupa bröl som skulle få Jerichos murar att rämna.

Önskar vid den här tiden på året att det var comme-il-faut i Sverige att börja dagen med en rejäl pinne och en näve vitpepparkorn på fastande mage – det enda som hjälper. Men man kan ju inte komma till jobbet och lukta sprit.

Nu ska jag hålla andan till sportlovet…