A Little Less Conversation

Det finns en stark bloggelit i Sverige som skapat sin nisch utifrån principen ”if you can’t go by reason, go by volume”. De jag tänker på är företrädesvis kvinnor i yngre medelåldern. Läsarna får följa dessas liv och spännande insikter om detsamma genom personliga och många gånger privata titthål.
Det tycks upphetsande och läsvärt. Kommentarerna från, huvudsakligen andra kvinnor, är ofta förbehållslöst hyllande, men ibland också svidande kritiska.
De sistnämnda, som då och då råkar vara uttryckta av män, förvånar och förolämpar djupt skribenterna som enligt egen utsago endast har de ädlaste motiv med sina drapor.

Medan några av dessa kvinnor, (flera av dem har bloggat sedan långt innan bloggosfärens big-bang), befann sig mitt i ex.vis småbarnsperioden var deras bloggar pamfletter för den nya generationen småbarnsföräldrars frigörelse från mödrarnas auktoritära regelverk.
Ingen gammal surkärring skulle ex.vis komma och tala om för dem ens att amning är bra för barnen, eller att vaginala födslar är det bästa för både moder och barn. Mångtusenåriga, nedärvda instinkter tillsammans med forskning och erfarenheter inom området påverkade inte dessa insiktsfulla unga kvinnor som minsann visste bättre och inte tvekade att dela med sig av sina djupa kunskaper.

Kort sagt kan man säga att det inte bara var mellan raderna i texterna man kunde skönja attityden ”ge f-n i vad jag gör, hur jag gör det eller varför – du har inte med mitt liv att göra”, utan budskapet var (och är) klart uttryckt i svart på vitt. Finns ingen möjlighet att misstolka.

Samtidigt drar sig dessa kvinnor inte det minsta för att själva sätta ett moraliskt och numera välmanikyrerat pekfinger i vädret. Urskillningslöst utnämner de medsystrar till trash och andra klassens mödrar genom att på avstånd bedöma respektive kvinnors livsval och -situation.

Jag tycker liksom Deep Edition och DVIJDVS att det hela är märkligt.
Som varande man ur den första kanske egentligt emanciperade generationen finner man sig oförstående stå vid sidan om och gapa.
Den lede fi har flickorna tydligt definierat – han bär pungkulor – men jag känner inte igen mig. Ingen annan jag känner heller. Och även om jag gjorde det, och kände för att dra lans och svärd mot den postfeminism de representerar, så skulle det vara helt överflödigt. Flickorna viftar på mot väderkvarnarna så bra själva och kommer så småningom att trassla ihop sina värjor till ett kacklande svinto.

Dessutom är de lata. De tycks tro att de nått den absoluta kulmen på karriären då ett referat av ett telefonsamtal eller en dialog mellan två helt vanliga nobodies håller som blogginlägg. Och det kanske det gör ett tag, om man kryddar det med ett mustigt språk för att liksom kokettera med sin frigjordhet och dessutom går med håven en aning genom att outa sina utseendekomplex.

Men till slut blir det bara tröttsamt.

PS. De får dessutom betalt….gahhhh…! DS