A Little Less Conversation

Börjar känna mig aningen bättre nu efter att ha sovit i två dygn. Har fått tillbaka minnet och känner på nytt igen mina barn.

Minns också förra gången jag hade sjukdomen från helvetet.

Den bröt ut på jobbet en sen novemberkväll. Jag cyklade den dagen och regnet öste ner. Fick stanna var 15:e meter på vägen hem för att….ja…du förstår. Halvvägs hem stötte jag på en lemlästad gräsand som ngn j-el kört på men inte stannat och tagit livet av på riktigt. Den hade krossats till hälften varför den låg och viftade mitt på vägen som en blödande bengalisk eld. Dess ena vinge slog panikslaget för att ta sig därifrån men resultatet av dess ansträngningar blev att den for runt i cirklar. Sånt kan jag inte lämna därhän. Jag är djurvän och måste förpassa djuret ur dess elände.

I trappuppgången till ett hus invid vägen fann jag en piasavakvast och gav mig lös på att slå ihjäl fjäderfäet där det for runt på körbanan med denna. I mitt omtöcknade tillstånd hade jag dessvärre svårt att träffa rätt varför min jakt pågick en lång stund. Under tiden stannade bilar och tutade och jag minns att jag blev irriterad: ”va f-n – jag utför en barmhärtig gärning här OK?”. (I efterhand kan jag se att den syn som mötte bilisterna måste ha sett allt annat än barmhärtig ut – en vinglande stolle i regnställ som jagar en stackars gräsand med en kvast!).

Hur som helst fick jag så småningom in en fullträff. Andens liv släcktes i ett slask och kraften i slaget drev diverse kroppsvätskor ur dess kropp. Rakt upp i mitt ansikte. Trots det hällande regnet kunde jag förnimma det varma blodet strilande nedför mina kinder. Också på min läppar kunde jag känna den ljumna klibbigheten. Liksom i mina ögon.

Jag vet inte om det var detta eller sjukdomen från helvetet som gjorde att jag i nästa ögonblick, inför ett dussin tutande bilister, med en död and framför mig, och med blod i hela ansiktet, vände ut och in på mina inälvor.

Jag har haft bättre ögonblick i mitt liv…