A Little Less Conversation

I dag har jag haft ett litet bloggkrig under täcket som kostade mig några hundralappar. Slutade lyckligt, men nåt säger mig att det inte är riktigt över…

En av mina döttrar har som käraste ägodel ett par kryckor. De inköptes på en loppmarknad för några år sedan betingande det facila priset 15 spänn. Sedan dess har dessa j-la pinnar retat gallfeber på mig där de står lutade eller ligger slängda på i princip varje fläck av huset som jag råkar beträda.

Jag välter dem mitt i natten och väcker hela familjen då kryckorna i 190 decibel faller nerför tre trappor, jag snubblar över dem och väcker halva kvarteret då jag själv rasar nerför tre trappor och jag skrämmer hundar inom fem socknar då jag med jämna mellanrum får vansinnesutbrott och hotar kasta f-nskapen dit pepparn växer.

Dottern ville redan från början ha med dem till skolan. Det fick hon inte varpå hon gömde kryckorna bakom garaget på kvällarna för att hämta upp dem då jag på morgonen pussat hejdå och stängt ytterdörren.

Vid ett utvecklingssamtal en tid senare lade lärarinnan huvudet på sned och frågade hur allvarliga problemen med dotterns benstomme var. Flickebarnet hade slagit i hela lärarlaget att hon hade problem med benen och enligt läkaren var tvungen att använda kryckor. I ljuset av hennes historia tyckte lärarinnan att det trots problemen var fantastiskt att hon så duktigt plockade hem seger på seger i friidrotten.

Efter det konfiskerades kryckorna ett tag. Nu är de framme igen. Och hon leker handikappad som vore det mamma, pappa, barn.

Häromdagen frågade vi vad hon ville ha till julklapp.

En tandställning.

Vad blir det nästa år. Ett emaljöga och en benprotes?

…får skratta snart tänker jag dricka klorin.

Då blir det säkert kul.

Oavsett var vi spelar; i konserthus, lagerlokaler, marinor, flyghangarer eller på en utomhusscen i en kohage i Trehörnahult, så hittar jag kaffe. Den plats finns inte där jag inte, likt en knarktränad Golden Retriever, lyckas finna en dubbel espresso. Jag vet inte riktigt hur jag bär mig åt. Något leder mig. Någon slags naturgud från Java styr mina steg tills jag finner en barista eller åtminstone en Café Bar någonstans som kan stilla mitt koffeinbegär.

Vår Producent har insett att kaffe är ett av de basala behov som måste uppfyllas för att jag, samt även Basisten , ska hållas på ett någorlunda jämnt humör. Därför finns det självklart med som en punkt i produktionens raider, tillsammans med te (företrädesvis vanilj-dito till vår Batterist som ännu inte kommit ur garderoben), frukt, varm mat vid en angiven tidpunkt samt vatten. Inga ohemula krav således. Inga diva-later eller andra tecken på hybris utan helt enkelt fundamentala prylar hämtade från behovshierarkins lägsta nivåer. Allt för att hålla ensemblens spark från en tidig soundcheck till föreställning ca 4 timmar senare.

Efter helgens evenemang måste vi nog dock lägga till några saker som vi hittills i vår enfald tagit för självklara:

Lillsyrran fann dock vin efter giget. Liksom jag med mitt kaffe så kan hon krama Cava ur en sten…

F-n vet hur hon bär sig åt…

Nu har demonen även tagit min kropp i besittning. Mina tarmrörelser registreras på Richter-skalan. Jag ska bespara dig vidare detaljer.

Men jag kommer inte att bli sugen på pölsa på ett tag….

Bakom det framgånsrika spektakel i vilket jag alltmer frekvent utgör en förgrundsgestalt står en producent vars livsföring, som jag avundsjukt betraktat på avstånd, den senaste tiden lämnat en besk smak på tungan.

Medan jag likt en gladiator välter ut min själ på den slitna scenens tiljor samt riskerar min psykiska hälsa genom att blotta mitt inre för en blodtörstig publik, medan den övriga ensemblen ror som galärslavar för att hålla skutans kurs och medan våra tekniker vänder ut och in på sig själva för att skapa ”känsla” i en uttjänt lagerlokal, sitter Producenten vid sidan av scenen för att sporadiskt inkasta anekdoter och kommentarer som, om min, ensemblens och teknikernas prestation inte kväll efter kväll höll toppkvalitet, skulle eka tomma och innehållslösa. Kort sagt – utan oss andra skulle Producenten framstå som en labil stolle.

Uttryck som ”en svettig lastbilschaufför”, ”William Lind och Kabaretorkestern”, ”han var 33 år, vältränad och lät bättre än någonsin” samt ”jag skojade-de-de-de-de-de bara” skulle lösryckta ur sitt sammanhang, dvs utan vårt ackompanjemang, få Producenten att framstå som ett förrymt psykbryt.

Det är helt enkelt vi som är det filter som håller Producenten utanför tvångströjan.

Samtidigt tvingas showens portalfigur (d.v.s jag) bära scenkläder där ex.vis lädret av ekonomiska skäl bytts ut mot det behagliga materialet skai (känns som att genomföra ett maratonlopp i högsommarvärme inlindad i gladpack), där vidare inte så mkt som en enstaka paljett ersätts då den faller av eftersom produktionens finansiella läge alltid är ansträngt och där ytterligare kostymeringar antagligen kommer från en UFF-låda Producenten vält i skydd av mörkret ngn skum kväll.

Alltmedan Producenten själv, (och märk väl – hans inhopp i showen är fragmentariska – låt säga att han av showens samlade ca 90 minuter står på scen i 5 av dessa), bär en specialsydd jacka inköpt i USA samt en smoking som trots skräddarsydd ändå ser ut som en obäddad säng. Jag vågar inte ens gissa vad hans garderob kostat produktionen…

Enligt samma skeva logik är det han som åker omkring i bilar för flera hundratusentals kronor, bygger kostsamma skrytbyggen mitt i centrum av ett av Smålands mest flärdfulla samhällen, där politiker och kulturpersonligheter samlats sedan urminnes tider, äger jaktslott och båtar som inte står europeisk adel efter samt i sitt umgänge frotterar sig med prominensen ur näringslivet.

Jag är en usel förhandlare…

Och trots ett finansiellt läge i klass med Kamprad och Rausing har Producenten inte råd med en nästrimmer från Babyliss för 129:-. Märkligt.

Jag vet att jag borde uppröras. Jag vet att vissa saker i en annan verklighet skulle blow my top.
Att Daniel åkte ur Idol innan Andreas. Att Zlatan inte gör mål. Att en kvinna i Saudiarabien straffas med 200 piskrapp för att hon våldtagits och ingen gör något. Att Ulrika Schenström fortfarande inte fått upprättelse. Marilyn Mansons osmak för heminredning.

Men jag har ett eget liv som just i detta ögonblick har fryst i en suddig och flimrande bildruta. Jag har steg att ta. Ut på en tunn novemberis vars skorpa jag inte har en aning om om den bär eller inte. Eftersom mina steg är tunga är risken stor att jag faller igenom.

Jag orkar inte bry mig om ngt annat. Inte just nu…

Billy Taylor vet vad jag talar om.

Jag har varit sjuk av oro för Linda Bengtzing.
Frågorna har ängsligt loopat: var finns hon? vad gör hon? har hon gått under jorden? har hon kommit över Magnus Hedmans svekfullheter? kan hon lämna känslorna åt sidan lagom till melodifestivalen våren 2008?

Som tur var fick Lars Johansson på Expressen fatt på henne där hon retreade i ett stall och lyckades övertala sångerskan att framträda. Tack att du bröt tystnaden Linda - jag är mkt lugnare nu…

Idag är det 80 år sedan Harriet föddes. Vi saknar henne. Jag är glad att hon under hela sista våren var här varje måndag och läste läxor med barnen. När jag kom hem från jobbet tog vi en kopp kaffe. Jag tog en slät men hon ville ha ngt till eftersom jag brygger kaffe som hon ansåg kunde ”bränna hål på skorna inifrån”. Vi snackade mkt då. Flera timmar. Om allt möjligt.

Jag saknar hennes spirit. Inga sorger där inte. Snar till skratt. Lite svårare med gråt. Den höll hon ofta för sig själv för att inte oroa. Flyttade till en bergsby i Spanien vid 75 års ålder. Döpte om sig till Alejandra för att spanjorerna inte kunde säga Harriet utan det blev Chariet. En cool gammal kärring med full koll på sin samtid. Blev vansinnig de gånger bredbandet föll och skällde ut leverantören efter noter. Hade svårt att gå mot slutet men kunde istället spendera timmar på nätet.

Saknar hennes ibland hemsnickrade idiom som hon generöst spred omkring sig och jag ångrar att jag inte skrev ner dem. Hon hade hundratals: ”Gud i London!”, ”Jag är med på allt utom självmord!”, ”Hoppsan sa flickan!”

B är på konditoriet nu. Ska köpa en Schwarzwald-bakelse och ställa vid ljuset i minneslunden. Det hade Harriet skrattat ljudligt åt. Jag föreslog ett litet glas portvin också som hon med sitt elegant viftande lillfinger kunde läppja på men B trodde att Knut redan fixat det. Att de sitter där nu och smuttar lite Grådask, vilt debatterande med Herren. Hon ger honom en match, det är jag säker på.

”Man har inte roligare än man gör sig” sa hon ofta.

Med henne hade man det…