Sparat under: Brokigt
Vem har gjort den här sökningen och hamnat på min blogg:
+katarr +gurka +avund
Jag är fantasifull men det där får jag f-n inte ihop.
Är som jag tidigare berättat obekväm med listor. Men så här en kväll efter en råddig monday from hell, (förutom rivstarten med stora skridskojakten och en j-la massa stress på jobbet så har jag lyckats mula den snyggaste julgransfot jag någonsin ägt – i munblåst glas – genom att dunka den mot stentrappan då jag skulle ta in granen), så behöver jag lite julstämning.
Listar några jullåtar om du är intresserad (de två första toppar listan – sen finns ingen inbördes rangordning). Utmanar dig inte, men du får gärna tipsa om fler så värmer jag glögg under tiden:
Fairytale of N.Y – Pogues (Shane McGowan & Kirsty McColl)
Bodde i Valdemarsvik när den kom. I ett hus i skogen. Lyssnade på den här och tyckte synd om mig själv.
How to make gravy – Paul Kelly. Har nämnt den tidigare i bloggen. Är man full när man lyssnar till den låten så bölar man. Tvärsäkert.
O helga natt – Jussi Björling. Pretto, men måste tillstås.
Christmas ain’t Christmas – O Jays. Mmmmm….soul.
It came upon a midnight clear – Mahalia Jackson. Mmmmmm….gospel.
Mary’s boy child – Harry Connick Jr. The coolest version ever. (Tom Jones har gjort en version också – inte den där smöriga – utan en som svänger j-lar men jag hittar den inte – nån som har den?)
The Christmas song – Nat King Cole. Jullåtar ska sjungas med sammet på stämbanden.
I’ll be home for christmas – Elvis Presley. Se ovan, om sammet menar jag.
Oh come, all ye faithful – Elvis Presley.
Joy to the world – Aretha Franklin. Det svänger så skinkan skär sig själv.
New Years Day – U2. Måste väl klassas som en jullåt? Eller? Fast då måste ”Happy New Year” med ABBA med också kom jag på…
Och nu kommer en slutlig låt som kommer att få Urban att kräkas (förlåt Ubbe!) men jag kan inte hjälpa att jag tycker om när Carola sjunger ”Himlen i min hand”. Hillerstad har lyckats med texten i den låten. En oskuldsfull och förvirrad Maria som bär mer i sin famn än hon förstår eller har bett om. Snyggt…
Sparat under: Brokigt
En kollega kallade hem lite research-material från stadens arkiv för ett spännande jobb. Bland annat fanns en karta* över stadens centrum som det såg ut år 1877. Förutom att jag höjde ett ögonbryn för hur, sett med dagens ögon, modern dåtidens stadsplanering framstod, så häpnade jag inför hur dekorativt materialet var. Skitsnyggt. Som en tavla.
Klara färger för att avgränsa olika tomtfastigheter inom det stadsplanerade området samt knivskarpt didoniskt typsnitt. En hög lumphalt i pappret som trots att det gulnat betänkligt ändå återgav färgerna som vore de framställda förra sommaren.
För skojs skull plockade vi fram några gamla jobb från tidigt 1990-tal för att jämföra kartan med några skisser utskrivna på en bläckstråleskrivare av hög kvalitet.
Jag kan säga att jag blev nervös.
Jag vet att diskussionen kring lagring av information för framtiden förts länge, men för min egen del blev spörsmålet högst påtagligt då jag betraktade 90-talsskisserna.
Färgerna var i princip totalt urlakade. Pappret hade inte gulnat men färgerna var jämförbara med vattentryck i mättnad. Fanns ingenting kvar.
Hur ska forskare om, säg 300 år, kunna urskilja något av det vi fysiskt framställer på papper? Hur beständiga är färgerna i våra laserskrivare? Och är det bergsäkert att de kan ta del av våra digitala lagringar som ligger på media de saknar möjligheter att läsa? (Vem kan t.ex läsa en 8″-floppy idag? Eller har ens kvar sin gamla Zip-drive?)
Fick en obehaglig tanke;
Vi lagrar kärnavfall i bergrum och SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) beskriver noggrant var genom att lagra data digitalt.
Om 1000 år kan ingen läsa våra data.
Och då vill någon spränga bort en bit av berget.
För att anlägga en ny stad.
Bygga en tunnel.
Eller för att lagra avfall.
Surprise….!
*Jag försökte scanna kartan medan de andra fikade för att lägga ut på bloggen men killen från arkivet märkte det och stoppade mig. Jag tror att han samtidigt satte något i halsen…
Sparat under: Brokigt
Måndagen 17 december kl 07.45
Mellantjejen: Vi ska åka skridskor idag…
Jag: Skridskor? Idag? Varför har du inte sagt det?
Mellantjejen: Det ligger en lapp i min väska…Vi ska ha lunch med oss. Och fika.
Jag: Men snälla E! Du börjar om en kvart!!!
Mellantjejen: Mmm! (ser lite ledsen ut)
Jag: (med liten djävul på axeln som skanderar: skuld, skuld, skuld, usel pappa, usel pappa, varför har du inte tömt ryggsäcken inför helgen?, varför har du ingen koll?, om folk visste hur du är skulle du förlora vårdnaden!!) OK – du får gå till skolan så fixar jag grejerna och kommer med dem så fort jag lämnat T på dagis. Puss – älskar dig! Spring nu!
Letar griller. Vi har 17 garderober på tre olika plan + en i garaget. Ingen av dessa har ett innehåll som på något sätt har blivit definierat på de 8 år vi bebott huset. Istället proppar vi in vad som får plats och vad vi för tillfället har i händerna då vi passerar ngt av utrymmena. Detta betyder att allt och ingenting kan ligga varsomhelst och ingenstans. Hittade till slut en hjälm (eller rättare sagt 4 hjälmar i tre olika garderober på två olika våningsplan). Inga griller. Ringde B. Hon påstod att jag lät irriterad varpå jag påstod att jag inte alls var irriterad och slängde på luren. Letade vidare enligt samma runda som tidigare men med samma bleka resultat.
Plötsligt kommer så B hem helt oförhappandes, går rakt in genom dörren, går till EN garderob i vilken hon spenderar 1/100 sekund och kommer så ut ur densamma med en påse innehållande flickans skridskor.
Med en blick som Suzanne Reuters ger hon mig påsen, som jag tar emot med ett sprucket ”tack”, och går sen ut genom dörren och åker. Hade på tungan att säga ”men du sa inte att dom skulle ligga i en påse” men svalde tursamt den grejen.
Sen stekte jag pannkakor. Och åkte till jobbet. En timme försenad.
Sparat under: Film
Det finns en julklapp jag inte snart inte kan vänta på längre. Och den kommer inte förrän den 25:e januari. Gaaaahhhh!!!!
Sparat under: Brokigt
Innan vi skaffade barn hade vi djupa diskussioner om barnuppfostran och lovade på vår heder, och på fullt allvar, att:
aldrig hota dem,
aldrig muta dem
och aldrig använda DVD:n som barnvakt.
…ha, ha, ha, HA, HA, HA, HA, HA, HA, HA, HA, HA!!!!!!!
Sparat under: Brokigt
Jag har två enkla krav på underhållning:
Touch me.
Slå antingen an min emosträng så att jag bölar.
Eller lura mig att skratta så att jag bölar då också.
Eller lyft mig bara, så att jag svävar ut från föreställningen på moln bara för att…tja…att det är så bra helt enkelt.
Professionalism
Oavsett om jag betalar eller inte så vill jag att framförandet tas på allvar. Engagemang. Om du inte har för avsikt att ge järn och hjärta så kan du lika gärna gå av scenen direkt.
Nyligen har jag bevittnat och åsamkats:
falsksång, taskigt engagemang (hälften av ensemblen petade näsan eller kliade sig i skrevet), usel mikrofonteknik (man ska inte svälja micken!), koreografi som när råttor lämnar ett skepp (snabbt in – gärna springande på varandra – och ännu snabbare ut – gärna ylande), usel instudering (endast en bråkdel av ensemblen kunde sina texter), en dramaturgisk katarr(ouvertyren upprepades flera gånger under showen och finalnumret hade ingenting med den övriga föreställningens tema att göra).
På det stora hela var det en kaotisk och katastrofal föreställning, därtill genomliden i en överfylld lokal innehållande 0% syre fast med en luftfuktighet strax under 100%.
Jag njöt av varje sekund! Mitt hjärta blöder och jag har förevigat varenda detalj.
Ska redigera nu och vårda materialet ömt…
Sparat under: Brokigt
Jag trodde det var stake i kvinnliga soldater.
Kan nämligen inte annat än beundra tjejer som frivilligt går in i en mansdominerad värld där jargongen (åtminstone på min tid) var så flåsande chauvinistisk att det var legio bland befälen att tilltala oss med ”horor”, ”fjollor” och ”f*ttor” samt att inom gruppen ha en rätt taskig attityd till tjejer.
Ett annat skäl till min beundran är triggermentaliteten. Det stridskåta förhållningssättet till utbildningen var mer regel än undantag som jag minns det. En av de första frågor som ställdes vid vår första uppställning var: ”Får man ha med sig egen bajonett till k-pisten?”. Jag har, fördomsfullt nog, så svårt att föreställa mig kvinnor ens stå ut 30 sekunder i den miljön.
Alltså har jag antagit att det är mer stake i brudarna som söker sig till soldatlivet än i grabbarna. Men plötsligt undrar jag…
Nu har de kvinnliga soldaterna i Nordic Battle Group tillsammans med EU-domstolen fått en stackars lejonhanne kastrerad eftersom hans genitalier på förbandstecknet signalerat en ojämställd försvarsmakt. Enligt Traditionsnämnden vill man med den brutala stympningen visa att det minsann även finns lejoninnor inom försvaret.
Heraldiker går i taket eftersom det tydligen är tradition inom konsten, läran eller vetenskapen eller vad man ska kalla det, att använda sig av handjur i symboliken, och okunskapen om detta kanske man kan ursäkta både kvinnorna och EU-domstolen. Men ingen tycks haft något emot djurets man vilket är rätt häpnadsväckande. Det vet vår 4-åring att lejonmamman inte har någon.
En tröst i alltihopa är att jag nu kan dra slutsatsen att de minnen jag har av kvinnoförnedrande jargong och taskig attityd till tjejer generellt, som på min tid fanns inom det militära, nu torde vara som bortsopad.
Har man inte viktigare saker än detta att jobba med då har jämställdhetsarbetet inom försvaret kommit riktigt långt. Grattis…
Bl.a har SvD tagit upp saken.
Sparat under: Brokigt
Under lunchen lyssnade jag på lokalradion. En mamma hade mailat in och ville med en önskelåt, (Eddie Meduza f.ö. – vars låt sedan aldrig spelades eftersom den antagligen innehöll ngt som känsliga P4-lyssnare måste skyddas ifrån), gratulera sin son som just tagit traktorkörkort.
Killen presenterades med namn och ort, (en liten håla med tops 100 invånare) och var just bliven 16 år.
I intervjun som följde berättade han stolt med sin av tidig manbarhet spruckna stämma om hur han bara 20 minuter tidigare hämtat sin nya EPA-traktor – en kapad Volvo 242. Programledaren frågade hur fordonet var strypt och hur många växlar den hade i bruk.
Det märktes strax att killen ville imponera en aning varför han på en sjungande småländska plötsligt utbrister:
”Män fassan ha fexat så att di där spärrarna kan hävas så den går lejte fottare! Så han har…det har han!”
I den hundradels sekund av tystnad som sedan följde, och med ledning av hur rösten, då han fortsatte: ”..män de gör man ju’nte!”, bröts till en tuppfalsett hörde jag liksom hur han rodnade, hur saliven i nervositeten rann till fortare än han kunde svälja och hur snuset rann utmed hakan.
Jag vet att snuten jagat trimmade mopeder i hans Porky-trakter – där de kan varenda kotte till förnamnet – sedan urminnes tider. Som om de inte hade bigger fish to fry. Jag vet också att i synnerhet EPA-traktorerna är hett eftertraktade troféer hos ordningsmakten. Och jag vet att killen nu bränt sina chanser att blåsa sin nya Volvo 242 ren för tid och evighet. Och jag vet att han också vet det.
Jag tycker så synd om honom…
Sparat under: Brokigt
Oavsett vad jag tycker om huruvida eftertänksamhet kring min egen konsumtion är ett sätt att ta eller inte ta ansvar för vårt klimat, våra medmänniskor eller vår planet, så gillar jag inte att bli förolämpad. Svenskt Näringsliv har i dagarna provocerat mig så till den grad att jag nästan vibrerar. Inte ens om de hade mimat fram sitt budskap hade jag blivit lika förbannad.
Hur f-n kom det här till? Under en brief i kuddrummet på ett dagis? Under en pitch då glöggen injicerats direkt in i styrelsens halspulsådror?
Vem tror de att de är? Astrid Lindgren? Skillnaden är dock milsvid mellan Pomperipossa i Monismanien och SN:s dumdryga, nedlåtande, finessfria, glimtlösa och platta pamfletter.
SvD tar upp det idag.
