A Little Less Conversation

På Ulrikas uppmaning satte jag Gollum och Jante med en påse pepparchips framför Stjärnorna på slottet. Där hade de att göra och tycktes helt glömma mig för en stund vilket gav mig möjlighet att sitta ned vid utmaningen.

Hällde upp en Glenmorangie. Kopplade förbi de synapser som styr ödmjukhet och blygsel. Visslade lite tyst på “Eye of the Tiger”, knäckte fingrarna över tangentbordet och…..

Nej. Det gick inte. Jag kunde inte. Jag ville inte.

Min blogg består av en salig röra av genomtänkta och ogenomtänkta reflektioner över…tja…vad f-n som helst egentligen. Många gånger är dessa inlägg vad DeepEd skulle kalla för “i-morse-åt-jag-gröt”-karaktär. Helt ointressanta för ngn annan än möjligen mamma och pappa. Saker som jag bara vill cleara på ngt sätt.

Ibland är det meddelanden till mig själv. Eller till B. Ibland har de en skrämmande djup innebörd och ibland är de lika meningslöst transparenta som en gammal servett i ett vattenbryn.

Andra saker är fragmentariska observationer, reaktioner eller begrundanden över allt eller inget. Rätt sällan är inläggen underbyggda eller analyserande debattbidrag kring någon vidare viktig företeelse. Sånt tar jag hellre del av hos DeepEd eller Josh eller Sånger… eller Blogge eller Mymlan eller Schmut eller Bisonblog eller DVIJDVS . (Förbehåller mig rätten att redigera den här snabblistan i efterhand – har antagligen glömt flera stycken och kommer att ligga sömnlös över det i veckor.)

Ofta är mina inlägg endast nostalgiska djupdykningar i egocentriska “lumparminnen”. Sånt jag skulle vilja tala i timmar om på en middag, men som då skulle generera en rejäl spark på benet från B och gäspande gäster. På bloggen kan jag orera så länge jag vill…

Att rangordna ur denna kökkenmödding på ngt enda sätt är omöjligt. Eller ens intressant.
Vilka kriterier ska man gå efter; särdeles snygga formuleringar? flest klick, kommentarer eller trackbacks? Jag hittar inget sätt att mäta mer än min egen känsla och då kan det bli så enkelt som ex.vis “Det var bättre förr…”.

Jag bloggar mest för egen del. Jag vill att bloggen ska vara nu. I detta ögonblick. Använder den som en kompis jag kan slå en signal klockan 04:40 och bara snacka av mig med. Jag går sällan tillbaka och läser förflutna inlägg. I början var jag fixerad vid statistiken. Det är jag inte längre. Dock uppskattar jag kommentarerna och ibland tänker jag på några bloggkollegor som vänner utan att någonsin ha träffat dem.

På det sättet har bloggen gett mig mycket. Men att se den som en prestation, ett verk, ett knäck? Det kan jag inte. Det vill jag inte.

Så – sorry Ulrika -jag backar.