A Little Less Conversation

Med en f.d elitidrottare i min omedelbara närhet har jag genom åren tillvänjts att betrakta idrottsevenemang som annat än kvasihändelser. Från ett grundmurat ointresse har jag vandrat den långa backen upp, för att vid krönet faktiskt skönja en rätt spännande horisont med fascinerande soluppgångar och -nedgångar, i vilka jag finner stort nöje.
Idag missar jag sällan de stora arrangemangen med OS som det tongivande, för vilkets sommarvariant jag t.o.m skulle kunna tacka nej till något roligt.

Men säga vad man vill om idrotten. Att festa snyggt är den inte bra på.
Kanske är det producenternas fel, inte vet jag. Kanske har dessa tagit idiomet “en grund själ i en sund kropp” på största allvar och helt enkelt, rädda för att testosteronstinna hannar och honor i live-publiken inte ska förstå annat än punchlines och slapstick som är lika direkta som ett slagskott eller en volley rätt upp i krysset, lagt sig på dagisnivå när de ska fira av årets prestationer

Jag kan inte tolka annorlunda efter att ha genomlidit Idrottsgalan 2008.

Jisses! Jag tror mig aldrig sett något som ens i närheten saknat finlir i större utsträckning.
Efter att Anders Ekborg och Malla inledningsvis slaktat och styckat Queen tänkte jag att; “OK – de fyrade av största pinsamheten först – nu kan det bara gå uppför!”.

Och det gjorde det, på sätt och vis. Men endast tack vare Peter Settman. Likt Sisyfos försökte han baxa spektaklet uppför en så stor lutning att man trodde att hela Globen skulle komma i rullning.

Men tack vare att hans kollegor, varje gång han stannat för att ta sig en paus och torka pannan, envist knuffade bördan tillbaka två steg, antingen genom evighetslånga danser som knappast platsar i TV utan endast då Habo Rör & Krökeri har firmafest med sina 12 anställda (Johan Rheborg), eller genom att framföra pinsamt usla revykupletter på klassiska storbandsarr som till och med lokalrevyn i Lökeryd (126 invånare) tackat nej till (Claes Malmberg), så gick det bara inte till slut.

Settman rasade utmattad ihop och fick ta till sina mest charmfulla knep för att blåsa liv i liket så länge lamporna lyste. Han lyckades någorlunda, mest genom sin avundsvärda förmåga att improvisera, men också tack vare några av prisutdelarna (Kajsa Bergqvist & Babben Larsson).

När galans enda egentliga sånginsatser (LaGaylia & Malena Ernman) väl levererades hade bygget redan rasat. Manusförfattare och producenter var tjärade och fjädrade färdiga att jagas ut till Huddinge.

Hur kommer det sig att prisutdelningsgalor så ofta faller pladask? Uppläggen är ju som hämtade ur en dröm för vilken producent som helst. Loads of gratistittare och fler stjärnor/kvm än några andra tillfällen. Har det med rättigheter eller kostnader för arrangemang att göra att man så ofta framför musik som är så mossig att klockorna stannar? Har det med lokalerna att göra kanske? Att skapa närhet och intimitet i Globen är kanske inte så lätt men vad f-n? Titta på amerikanare, (eller ännu hellre latin-amerikanare), de lyckas t.o.m på Madison Square Garden.

PS. En skamfläck i sammanhanget;
såg du de filmklipp som satts samman för nomineringarna till kategorin “Årets Idrottare med funktionshinder”? De kom från hemvideomaterial av så usel kvalitet att jag vid ngt tillfälle misstänker att de t.o.m kom från en mobiltelefon. Att det inte finns bättre bilder på handikappidrottare som figurerar på EM och VM-nivå är inte ens pinsamt. Det är förolämpande.

Tillägg: Har just varit inne hos de båda kvällstidningarna och till min….förvåning….funnit att jag har helt fel. Tydligen tycker svenska folket att årets gala var i princip den bästa någonsin. OK? Tjaa – jag vet inte vad jag ska säga. Jag har ju blivit lite äldre under förliden höst. Kanske har det med det att göra. Jag har helt enkelt blivit för gammal.