A Little Less Conversation

Erik och Johan snackar bandnamn idag. Fick mig att fundera på två konstellationer jag själv ingått i.

Det första hette Banja Luka. Det hette så redan när jag draftades som sångare så jag kan inte svara på frågor kring upphovet. Men det var först fem år senare, på en tågluff genom dåvarande Jugoslavien jag insåg att det iaf inte var taget ur luften.

Jag hade varit i restaurangvagnen och köpt en fantastisk kaffe som tillretts över ett spritkök i en miljö som var som hämtad ur Mordet på Orientexpressen, fast något mer skamfilad. När jag återkom till kupén sov B varför jag hängde i korridoren ett tag. Lutade mig ut genom fönstret och rökte en cigarett med ett varmt vinddrag böljande genom håret. Då dök skylten upp. Banja Luka. Jag blev helt stel. ”Vad f-n? Det stod Banja Luka – vad betyder det?”. Efter lite svenskt viftande och engelskt och franskt mumlande lyckades jag få en medresenär att på stapplig tyska förklara att det var en stad. I Bosnien.
Vi gjorde bara ett kort stopp för att plocka upp folk. Jag hann nätt och jämnt gå av och köpa två grillspett men jag har alltid känt det som att jag bott där på något vis. Vi hade liksom ngt stort ihop. Banja Luka och jag.

Det andra bandnamnet är Livingston Seagull. Det kom jag på och jag fick fightas rejält för det i konkurrens med mediokra namn som Soul Town och Cover Lickers.

Fortfarande anser jag att Livingston Seagull är ett av de bästa bandnamn jag hört.