A Little Less Conversation

Jag har nu i två dagar partikel för partikel byggt upp en flammande sköld av aggressioner kring min annars rätt så fridsamma person. Det sprakar om mig. Står ett blått sken kring mitt huvud. Jag repellerar allt magnetiskt jag kommer i närheten av. Katter reser och ragg och fräser när jag närmar mig. Hundar kryper utmed väggarna. Fåglar tystnar och faller paralyserade av sina kvistar när jag passerar. Mina barn har flytt till kompisar och B har åkt och tränat.

Jag kommer när som helst att hamna i ett epileptiskt tillstånd. Eftersom det inte finns någon hemma som kan sätta något hårt mellan mina käkar samt bakbinda mig så kommer jag att att svälja min egen tunga och därtill begå harakiri.

Vi har köpt en ny TV. Den förra, som hade 10 år på nacken, började väsa medan den avgav en svag doft av elbränna. B blev orolig att den skulle explodera mitt i Bolibompa. Dess skärm var dessutom behäftad med ett skotthåll eftersom någon, oklart vem, lekt med ett luftgevär i TV-rummet.

TV:n kostade i runda slängar 1/3-dels Thailandresa varför jag konsekvent vägrar att till den koppla in något annat än en surroundanläggning som har några år på nacken. Jag köper inte en ny dylik. Punkt.
(Det är inte bara en kostnadsfrågen förresten. De sourroundanläggningar man kan köpa idag väger ingenting vilket för mig är synonymt med usel kvalitet. Ljudprodukter ska väga tungt, de ska innehålla riktiga rör och kondensatorer och slikt, för vilka det tar några tiondelars sekunder att komma igång när man tryckt på knappen.)

Nu har jag spenderat två dagar med att försöka koppla samman allt junk vi har i TV-rummet. Under processen att förena TV, DVD, CD, Playstation samt min nyligen framplockade gamla JVC vinylskivspelare med förstärkaren, har jag farit tur och retur mediabutiken fem gånger under helgen för att byta sladdar och anslutningar samt av tjänstvilliga försäljare fått tiotalet olika kopplingscheman uppritade för mig.

Det funkar inte i alla fall…

Därför ska jag nu:

Ta ett glas vin.
Öppna fönstret på övervåningen.
Kasta ut alla produkter utom vinylspelaren ur detsamma och sikta på granittrappan. Sist tänker jag kasta ut TV:n.
Jag ämnar nogsamt se till att den hamnar i graniten med ett hörn först eftersom jag vill att kraften av fallet ska samlas i en så liten punkt i dess chassi att den tveklöst spricker tvärs över skärmen och fördelas i så många delar som möjligt.
Sedan tänker jag ta mitt tyngsta spett och gå lös på komponenterna del för del. Jag tänker inte sluta slå förrän all elektronik sönderfallit i som störst handflatestora bitar. Därefter tänker jag ta en av mina stenhammare och mer noggrannt finfördela skrotet. Med hammarens breda blad tänker jag med kirurgusk noggrannhet sönderdela skräpet i 12-24 millimetersbitar, ungefärlig singelstorlek. Därefter ska jag med hammarens trubbiga ända pulvrisera materialet.

När detta är klart tänker jag ta ytterligare ett glas vin samt en kort paus.

Därpå tar jag en piasavakvast och sopar samman stoftet. Med en skyffel samlar jag de gnistrande bitarna av modern elektronik och häller dem i en kartong. Kartongen bär jag till baksidan av huset och ställer i skogssbrynet. Upplyst av endast månens sken häller jag så bensin över alltihopa. Tänder en cigg. Slänger tändstickan i kartongen.

Poff.

Sen ska jag dansa naken i skenet av lågorna natten lång. Vid gryningen har elden falnat och lämnat efter sig en stelnande hög av slagg.

Då infinner sig frid.