A Little Less Conversation

När mina föräldrar skaffade sommarstuga så nära stan att de från maj till september kunde spendera varje helg i densamma hade min bror och jag en hel del fester. Några av dessa har gått till historien och omtalas fortfarande då vi som hängt sedan mellanstadiet träffas.

Festerna gick egentligen aldrig out of hand, även om vissa kärringar i vårt lilla medelklassghetto skulle hävda motsatsen. De brukade stå på andra sidan gatan och knuffa fram sina smått lulliga män för att be oss sänka ljudet på stereon. Gubbarna kände sig rätt vilsna när de väl kom fram och tyckte nog inte att vårt partajande var så farligt. Antagligen ville de egentligen vara med. Men med sina fruar bakom ryggen, som med munnar som hönsrövar stod med armarna i kors och spände blicken i deras ryggtavlor var de tvungna att hytta lite med näven.

När jag tänker efter var våra partyn rena barnkalasen.

Det värsta som hände var att trädgården någon gång fylldes med oinbjudna som ville komma in men motades av någon av mina mer stabila polare, att badkaret en gång stod i hallen när vi vaknade morgonen efter, att en klinka på ett 1600-talsskåp vid ett tillfälle lossnade och försvann (vi fann den under städningen) samt att – och detta grämer mig – delar av pappas myntsamling stals av en festdeltagare som inte stod på listan. (Han erkände så småningom men pappa tyckte synd om honom och gick aldrig vidare med saken).

Några av tjejerna i gänget brukade förekomma eventuella olyckor med att ställa undan extra utsatta prylar i mammas och pappas sovrum samt låsa dörren, vrida vitrinskåp med framsidan mot väggen och plocka ner flytande blå i skåp och lådor.

Vid ett tillfälle minns jag dessutom hur L, medan hon dansade, kastade sig i en handbollsräddning Tomas Svensson skulle avundas för att rädda en majolikalampa som likt en fura seglade mot golvet. Hon fick lampan (i vilkens glasskärm hon hade rymts) under ena armen och lyckade häva själva piedestalens fall med den andra. Hon var en hjälte den kvällen eftersom pjäsen hade varit svår att ersätta.

Det hände att mina föräldrar var rätt arga. Vi var alltid noga med uppröjning dagen efter men ändå.
Vid några tillfällen samlade de gänget för en kollektiv…hmm….inte utskällning direkt men….tja….uppläxning. Rätning i ledet. Och det funkade. Alla tog ansvar för att oinbjudna hölls utanför och de flesta hjälpte till med städningen.

Men trots att mina föräldrars popularitet i grannskapet kanske inte stod på topp så lät de oss hållas och försvarade festerna inför sura grannar. Jag är rätt tacksam för det idag. Mina kompisar har alltid känt sig som hemma hos oss och jag är rätt säker på att mammas och pappas tillhandahållande av lokaliteter höll oss ifrån en hel del skit på stan.

Den här problematiken kommer självklart aldrig jag att behöva ta ställning till.
Mina barn kommer ända upp i 25-årsåldern inte att nyttja starkt och när de samlar sina filatelistföreningar, schackklubbar och knypplingssällskap kommer jag att vara hemma och servera te och scones. (Jo då – så blir det visst det!)

Jag avundas inte Corey Worthingtons föräldrar den situation de nu står i. Känns säkert rätt jobbigt att få sitt föräldraskap utdömt av en hel nation.
Men om mina barn växer upp och lyckas hålla samma coola – och måste jag säga – mogna attityd som Corey gör, om en stiff mohair-preppy representant för vuxenvärlden vill att de ska kröka rygg inför miljoner tittare, så kommer jag att vara rätt stolt. Oavsett vad partyt kostat mig.