A Little Less Conversation

Efter tre glas vin hänger inte alltid min tunga med längre.
Hur funkar det när man kommunicerar via teckenspråk? När anses man då börja sluddra?
Och vad är de dövas motsvarighet till ”tala ur skägget”?

”Ta av dig lovvikavantarna?”.

Vår lokala servicebutik är en trivsam vägkorsning som, förutom kyrkan vid skolavslutningar och julspel, eller fotbollsplanen då vårträningen startat, utgör områdets enda punkt i vilken boende på området träffas och uppdateras på vad som timat. Här informeras vi om födslar och dödsfall, skilsmässor och giftermål, vem som bytt bil, arbete eller maka samt andra spännande detaljer som den lokala blaskans familjesidor inte täcker.

Det finns gott om tid att prata då vi köar i den knappt 100 kvm stora butiken. I kassan arbetar nämligen ofta kvinna som inte låter en enda detalj passera utan att ta sig tid att kommentera den högt och ljudligt.

Om någon köper taco-attiraljer lyder kommentaren ”Fler som är fast i köttfästräsket!” med en liten käck glimt i ögat.
Eller om någon handlar ett sexpack öl: ”Oj, oj, oj – här ska det firas!”.
Eller om man köper klar tonic, vilket är en livsnödvändighet för min del, då anmärks ex.vis: ”Hoppsan – en vanlig tisdagskväll?” med illa dolda insinuationer. (Att jag vanligtvis dricker den outspädd känns fånigt att poängtera, som om man behövde ursäkta sig och att hon i själva verket träffat huvudet på spiken).
”Här behöver vi inte tänka på vikten! Ingen GI här inte!” om man köper några deciliter tjock grädde till såsen.

Kvinnan kommenterar även annat när andan faller på och varorna på bandet inte tillräckligt inspirerar .

”Jobbig dag? Sena nätter?” om man känner sig lite hängig, vilket inte direkt leder till att man lämnar butiken med hoppsasteg.
”Himmel och plättar – här kommer stora plånboken!” om man betalar med sedlar av högre valörer.
”Gräsänkling i kväll?” om man köper grillade revben, vilket ju faktiskt säger en del om kvinnans eget liv och makens matlagningskonst.

Med tanke på kvinnans välkända egenskap att lägga näsan i blöt har jag ibland roat mig med att i minnet inventera de preventivmedel som hänger bakom disken. Räknat antalet förpackningar vid varje besök. Omsättningen tycks vara i princip obefintlig.

Tur ändå att hon inte utbildat sig till pharmaceut.

Sweeney Todd är inte en av mina Topp 5-musikaler. Men Tim Burton tillsammans med Johnny Depp och Helena Bonham-Carter höjer mina förväntningar. Premiär i februari tror jag.

Jag vill inte ha övervakningskameror i varje gathörn. Jag vill inte ropa fritt fram för storebror bland mail, telefonsamtal och andra kommunikativa aktiviteter jag företar. Jag kommer aldrig att bygga ett hus med fönster från golv till tak i köket, i badrummet eller i ett rum som vetter mot gatan. Jag vill lära känna dig innan du lär känna mig.

Ändå fläker jag nästan dagligen ut mig på en blogg. Små digitala post-it-lappar med vilka en dyslektisk 5-poängs-beteendevetare på 30 sekunder skulle kunna skapa min profil med kuslig ackuratess.

Märkligt.

Jag brukar alltid tänka att om jag fritt finge välja tre personer ur historien att äta middag med, så skulle det bli Jesus, Muhammed och Siddhartha Gautama.

Nu måste jag byta ut någon av dem mot Johan Lindqvist.

Shit vad svårt…

Han tog plats när han kom,
det måste han själv medge.
Hördes och syntes på håll.
Provocerande öppen.
Gav beröm och passade bollen.

Inte konstigt att vi tryckte till honom.

Amerikanska forskare tar hjälp av organisationen SETI@Home (Searching for Extraterrestrial Intelligence at Home), för att finna tecken på liv i yttre rymden. Jag kan också hjälpa till genom att skänka datorkapacitet i min hemdator till de enorma beräkningar som krävs för att tolka signalerna i bruset.

Ja tjena…!

Det skrämmer mig redan att jag ser barnens släta nunor i det blå skärmskenet alldeles för många timmar om dan. Skulle skita knäck om de plötsligt vände sina troskyldiga ögon mot mig och sa:

”Pappa – dom är här nu…”

Min mage knyter sig när jag läser om Rödeby. Som far kan jag leva mig in i såväl de avlidna anhörigas, som den trakasserade familjens, fruktansvärda ångest. Jag försöker scrolla förbi rubrikerna men det går förstås inte. Läser. Släcker skärmen. Tänder och läser igen. Det är som en film. Av Stephen King eller nåt. Fast utan klargörande slutscener som förklarar hur och varför.

Hur kunde, i lilla Rödeby, och här riktar jag mig till byns vuxna befolkning, trakasserierna av familjen få fortgå? Ni borde ha stoppat det.

Hur kan ett gäng vanliga grabbar, så helt förlora, eller kanske från början avsakna, empatisk förmåga? Pressen på familjen tycks varit outhärdlig.

Och hur kan en man, med en dokumenterad psykisk störning, inneha vapenlicens?

”Jag är ju jägare och gick på instinkt. Man slänger upp bössan och skjuter. Det sitter i ryggmärgen”. Oavsett omständigheter så ger mig orden rysningar…

Jag skulle inlett nytt liv i måndags – stadig frukost, cykla till jobbet, hemlagad kolhydratsfattig lunch, husmanskost till middag, inga 4 cl late-night-Glenmorangie, tidigt sänggående.

Det verkade rätt jobbigt så jag började om mitt gamla liv istället.

Som Konfucius sa: ”I natt smidde jag tusen planer, men i morse gjorde jag som vanligt.”

Strax innan jul ombads jag visa leg på bolaget. Även om jag är väl medveten om min fåfänga så hade jag ingen aning om hur djup min rädsla för att bli betraktad som gammal var. Avgrundslik visade det sig, för jag blev så upphetsad av expeditens uppmaning att jag gick i spinn.

”VILL DU SE MITT LEG?” skrek jag, som vore jag lomhörd, för att säkerställa att hela butiken skulle uppfatta det fantastiska som inträffat. Kassörskan så plötsligt rädd ut.

”Ehhhh – jaa – tack…!”

”VARFÖR DÅ?” gapade jag vidare, nu med ett galet flin från öra till öra, som en Jim Carrey med sendrag, medan jag hysteriskt såg mig om och hoppades att allas blickar nu riktats mot mig då hon tydligt artikulerade svaret:

”För att du betalar med kort och har handlat för över 2.000 kronor. Vad trodde du?”

Som om flickan ryckt en matta undan mina fötter vacklade jag till. Fick hålla mig i disken för att inte välta. Tror ta mig f-n att andningen upphörde för en sekund och att hjärtat slog ett dubbelslag. Aj vad det gjorde ont.

Ändå kunde den lilla kittlingen av att jag under ett par sekunder, ehuru inbillat, betraktats som under 20 år, inte lämna mig riktigt. Det kändes bra trots den nesliga sanning som upppenbarats och det slog mig hur lätt man kan göra ngn glad.

Om jag någonsin får jobb på bolaget, och en grå decemberfredag expedierar en trött hålögd småbarnsförälder bland matkassar och griniga ungar, så kommer jag att be om leg. Även om de ser ut som Tutankahmon.

Bara för sakens skull. För att se vad som händer. To make their day.