Sparat under: Fattar inte...
Med en f.d elitidrottare i min omedelbara närhet har jag genom åren tillvänjts att betrakta idrottsevenemang som annat än kvasihändelser. Från ett grundmurat ointresse har jag vandrat den långa backen upp, för att vid krönet faktiskt skönja en rätt spännande horisont med fascinerande soluppgångar och -nedgångar, i vilka jag finner stort nöje.
Idag missar jag sällan de stora arrangemangen med OS som det tongivande, för vilkets sommarvariant jag t.o.m skulle kunna tacka nej till något roligt.
Men säga vad man vill om idrotten. Att festa snyggt är den inte bra på.
Kanske är det producenternas fel, inte vet jag. Kanske har dessa tagit idiomet ”en grund själ i en sund kropp” på största allvar och helt enkelt, rädda för att testosteronstinna hannar och honor i live-publiken inte ska förstå annat än punchlines och slapstick som är lika direkta som ett slagskott eller en volley rätt upp i krysset, lagt sig på dagisnivå när de ska fira av årets prestationer
Jag kan inte tolka annorlunda efter att ha genomlidit Idrottsgalan 2008.
Jisses! Jag tror mig aldrig sett något som ens i närheten saknat finlir i större utsträckning.
Efter att Anders Ekborg och Malla inledningsvis slaktat och styckat Queen tänkte jag att; ”OK – de fyrade av största pinsamheten först – nu kan det bara gå uppför!”.
Och det gjorde det, på sätt och vis. Men endast tack vare Peter Settman. Likt Sisyfos försökte han baxa spektaklet uppför en så stor lutning att man trodde att hela Globen skulle komma i rullning.
Men tack vare att hans kollegor, varje gång han stannat för att ta sig en paus och torka pannan, envist knuffade bördan tillbaka två steg, antingen genom evighetslånga danser som knappast platsar i TV utan endast då Habo Rör & Krökeri har firmafest med sina 12 anställda (Johan Rheborg), eller genom att framföra pinsamt usla revykupletter på klassiska storbandsarr som till och med lokalrevyn i Lökeryd (126 invånare) tackat nej till (Claes Malmberg), så gick det bara inte till slut.
Settman rasade utmattad ihop och fick ta till sina mest charmfulla knep för att blåsa liv i liket så länge lamporna lyste. Han lyckades någorlunda, mest genom sin avundsvärda förmåga att improvisera, men också tack vare några av prisutdelarna (Kajsa Bergqvist & Babben Larsson).
När galans enda egentliga sånginsatser (LaGaylia & Malena Ernman) väl levererades hade bygget redan rasat. Manusförfattare och producenter var tjärade och fjädrade färdiga att jagas ut till Huddinge.
Hur kommer det sig att prisutdelningsgalor så ofta faller pladask? Uppläggen är ju som hämtade ur en dröm för vilken producent som helst. Loads of gratistittare och fler stjärnor/kvm än några andra tillfällen. Har det med rättigheter eller kostnader för arrangemang att göra att man så ofta framför musik som är så mossig att klockorna stannar? Har det med lokalerna att göra kanske? Att skapa närhet och intimitet i Globen är kanske inte så lätt men vad f-n? Titta på amerikanare, (eller ännu hellre latin-amerikanare), de lyckas t.o.m på Madison Square Garden.
PS. En skamfläck i sammanhanget;
såg du de filmklipp som satts samman för nomineringarna till kategorin ”Årets Idrottare med funktionshinder”? De kom från hemvideomaterial av så usel kvalitet att jag vid ngt tillfälle misstänker att de t.o.m kom från en mobiltelefon. Att det inte finns bättre bilder på handikappidrottare som figurerar på EM och VM-nivå är inte ens pinsamt. Det är förolämpande.
Tillägg: Har just varit inne hos de båda kvällstidningarna och till min….förvåning….funnit att jag har helt fel. Tydligen tycker svenska folket att årets gala var i princip den bästa någonsin. OK? Tjaa – jag vet inte vad jag ska säga. Jag har ju blivit lite äldre under förliden höst. Kanske har det med det att göra. Jag har helt enkelt blivit för gammal.
Sparat under: Brokigt
Efter tre glas vin hänger inte alltid min tunga med längre.
Hur funkar det när man kommunicerar via teckenspråk? När anses man då börja sluddra?
Och vad är de dövas motsvarighet till ”tala ur skägget”?
”Ta av dig lovvikavantarna?”.
Sparat under: Brokigt
Vår lokala servicebutik är en trivsam vägkorsning som, förutom kyrkan vid skolavslutningar och julspel, eller fotbollsplanen då vårträningen startat, utgör områdets enda punkt i vilken boende på området träffas och uppdateras på vad som timat. Här informeras vi om födslar och dödsfall, skilsmässor och giftermål, vem som bytt bil, arbete eller maka samt andra spännande detaljer som den lokala blaskans familjesidor inte täcker.
Det finns gott om tid att prata då vi köar i den knappt 100 kvm stora butiken. I kassan arbetar nämligen ofta kvinna som inte låter en enda detalj passera utan att ta sig tid att kommentera den högt och ljudligt.
Om någon köper taco-attiraljer lyder kommentaren ”Fler som är fast i köttfästräsket!” med en liten käck glimt i ögat.
Eller om någon handlar ett sexpack öl: ”Oj, oj, oj – här ska det firas!”.
Eller om man köper klar tonic, vilket är en livsnödvändighet för min del, då anmärks ex.vis: ”Hoppsan – en vanlig tisdagskväll?” med illa dolda insinuationer. (Att jag vanligtvis dricker den outspädd känns fånigt att poängtera, som om man behövde ursäkta sig och att hon i själva verket träffat huvudet på spiken).
”Här behöver vi inte tänka på vikten! Ingen GI här inte!” om man köper några deciliter tjock grädde till såsen.
Kvinnan kommenterar även annat när andan faller på och varorna på bandet inte tillräckligt inspirerar .
”Jobbig dag? Sena nätter?” om man känner sig lite hängig, vilket inte direkt leder till att man lämnar butiken med hoppsasteg.
”Himmel och plättar – här kommer stora plånboken!” om man betalar med sedlar av högre valörer.
”Gräsänkling i kväll?” om man köper grillade revben, vilket ju faktiskt säger en del om kvinnans eget liv och makens matlagningskonst.
Med tanke på kvinnans välkända egenskap att lägga näsan i blöt har jag ibland roat mig med att i minnet inventera de preventivmedel som hänger bakom disken. Räknat antalet förpackningar vid varje besök. Omsättningen tycks vara i princip obefintlig.
Tur ändå att hon inte utbildat sig till pharmaceut.
Sparat under: Brokigt
Sweeney Todd är inte en av mina Topp 5-musikaler. Men Tim Burton tillsammans med Johnny Depp och Helena Bonham-Carter höjer mina förväntningar. Premiär i februari tror jag.
Sparat under: Brokigt
Jag vill inte ha övervakningskameror i varje gathörn. Jag vill inte ropa fritt fram för storebror bland mail, telefonsamtal och andra kommunikativa aktiviteter jag företar. Jag kommer aldrig att bygga ett hus med fönster från golv till tak i köket, i badrummet eller i ett rum som vetter mot gatan. Jag vill lära känna dig innan du lär känna mig.
Ändå fläker jag nästan dagligen ut mig på en blogg. Små digitala post-it-lappar med vilka en dyslektisk 5-poängs-beteendevetare på 30 sekunder skulle kunna skapa min profil med kuslig ackuratess.
Märkligt.
Sparat under: Brokigt
Jag brukar alltid tänka att om jag fritt finge välja tre personer ur historien att äta middag med, så skulle det bli Jesus, Muhammed och Siddhartha Gautama.
Nu måste jag byta ut någon av dem mot Johan Lindqvist.
Shit vad svårt…
Sparat under: Brokigt
Han tog plats när han kom,
det måste han själv medge.
Hördes och syntes på håll.
Provocerande öppen.
Gav beröm och passade bollen.
Inte konstigt att vi tryckte till honom.
Sparat under: Brokigt
Amerikanska forskare tar hjälp av organisationen SETI@Home (Searching for Extraterrestrial Intelligence at Home), för att finna tecken på liv i yttre rymden. Jag kan också hjälpa till genom att skänka datorkapacitet i min hemdator till de enorma beräkningar som krävs för att tolka signalerna i bruset.
Ja tjena…!
Det skrämmer mig redan att jag ser barnens släta nunor i det blå skärmskenet alldeles för många timmar om dan. Skulle skita knäck om de plötsligt vände sina troskyldiga ögon mot mig och sa:
”Pappa – dom är här nu…”
Sparat under: Brokigt
Min mage knyter sig när jag läser om Rödeby. Som far kan jag leva mig in i såväl de avlidna anhörigas, som den trakasserade familjens, fruktansvärda ångest. Jag försöker scrolla förbi rubrikerna men det går förstås inte. Läser. Släcker skärmen. Tänder och läser igen. Det är som en film. Av Stephen King eller nåt. Fast utan klargörande slutscener som förklarar hur och varför.
Hur kunde, i lilla Rödeby, och här riktar jag mig till byns vuxna befolkning, trakasserierna av familjen få fortgå? Ni borde ha stoppat det.
Hur kan ett gäng vanliga grabbar, så helt förlora, eller kanske från början avsakna, empatisk förmåga? Pressen på familjen tycks varit outhärdlig.
Och hur kan en man, med en dokumenterad psykisk störning, inneha vapenlicens?
”Jag är ju jägare och gick på instinkt. Man slänger upp bössan och skjuter. Det sitter i ryggmärgen”. Oavsett omständigheter så ger mig orden rysningar…
Sparat under: Brokigt
Jag skulle inlett nytt liv i måndags – stadig frukost, cykla till jobbet, hemlagad kolhydratsfattig lunch, husmanskost till middag, inga 4 cl late-night-Glenmorangie, tidigt sänggående.
Det verkade rätt jobbigt så jag började om mitt gamla liv istället.
Som Konfucius sa: ”I natt smidde jag tusen planer, men i morse gjorde jag som vanligt.”
